Då det var dags för fest var skolan ”överfylld”. Det fanns skolbarn i nästan varje stuga på orten, så det blev säkert trångt när föräldrar och syskon skulle samlas i skolsalen som då omvandlats till festsal.

Skolårets första fest var den så kallade talkofesten som ordnades då skörden var bärgad. Då skulle eleverna berätta om det arbete de hade utfört under sommaren, och lärarinnan kontrollerade att berättelserna överensstämde med verkligheten.  De duktigaste eleverna fick pris för sina presentationer. Som enda lärare hade Linnéa ett stort ansvar och mycket att tänka på inför festligheterna. Hon höll såväl hälsnings- som festtalet, och ansvarade för det program som eleverna framförde. Programmet bestod av sånger, tablåer och diktläsning.  Även på Svenska dagen-festen i november och på julfesten stod lärarinnan och hennes elever för allt program – inför julfesten tillverkades dessutom olika dräkter.

På Runebergsdagen ordnades en fest med program om skalden, och såväl lärarinnan som eleverna medverkade. Då det blev vår samlades man för morsdagsfest i skolsalen som dekorerats med vitsippor och blåsippor, och Linnéa höll ett högstämt till mammorna i publiken. Terminen avslutades med vårfest den 10 juni. Då hölls en utställning med alla de arbeten som barnen tillverkat under året.

En avslutningsdag utanför skolhuset.

Man kan ana en viss stolthet när Linnéa berättar om festligheterna. Men hon skriver också om en tung vardag. I ett utkast till sin berättelse får vi läsa att hon en gång var så sjuk att hon inte kunde resa sig ur sängen. Följande dag var det dags för julfest, och den enda lösningen var att hon låg till sängs och delade ut order till eleverna. Följande dag ledde hon festprogrammet ”som om ingenting hänt”.

På vintern var det så kallt att vattnet frös i köket, och behövde hon hjälp med något så fick hon ta sig flera kilometer till närmaste telefon. Linnéa skriver också om att hon ibland hade behövt en kollega att få diskutera med, även om hon upplevde att hon utvecklades av att alltid själv bära ansvaret.  Linnéa skriver nästan inte alls om kriget, men det är lätt att föreställa sig att det kan ha känts ganska ensamt där mitt i skogen när de sovjetiska bombplanen flög över på väg mot Åbo.

Linnéa skulle emellertid inte förbli ensam – men det återkommer jag till i följande del…

Gråböle-Kvigos privata folkskola blev alltså Linnéas nya hem och arbetsplats. I början bodde hon inte helt ensam i skolhuset, utan hon hade sällskap av en skolflicka som behövde ”ett hem och ett stöd”. Lärarbostaden låg till vänster då man kom in i tamburen, och skolsalen till höger. Bostaden bestod av ett långsmalt kök och ett litet rum på sju och en halv kvadratmeter. Den enda ”möbeln” i köket var en järnspis. Det saknades köksinredning, och väggarna var klädda med illa medfaren spännpapp. Tamburen var kall och mörk, och i golvet fanns en grop som ett minne av torparfamiljerna som levat i huset och kommit och gått.

Det fanns bara en skolsal, där all undervisning ägde rum: här lärde barnen sig läsa, skriva, handarbeta och slöjda. Dessutom fick rummet fungera både som gymnastiksal och som festsal. I klasserna 1–2 gick ungefär tio elever, och i de högre klasserna, 3–6, drygt 20. Alla samsades om ett ”utedass” som stod bakom vedlidret – ”Men inget ofog förekom”, är Linnéa noga med att påpeka.

Skolsalen.

Den del av huset där skolsalen fanns hade pärttak, men den del där lärarinnan bodde var yngre, och där var taket belagt med näver. Nävertaket höll inte tätt, så om det regnade på natten måste man flytta runt sängen för att inte bli dyblöt. Skolmaten tillreddes i lärarbostadens kök, och Linnéa berättar att det i många år var lärarinnan själv som kokade maten innan skoldagen började. Någon separat ersättning för matlagningsarbetet fick man inte, men åtminstone hjälpte eleverna till med diskning, städning och potatisskalning. Överlag verkar gränsen mellan lärarinnans och skolans egendom och förpliktelser ha varit rätt så flytande: ”Vid skolans många fester, med både mat och kaffeservering stod allt vad lärarinnan hade i sin ägo till bybornas förfogande”, skriver Linnéa. Och att lönen kom i tid var långt ifrån en självklarhet. Den betalades nämligen ut i efterskott, och det hände ibland att Linnéa fick återvända tomhänt när hon gått för att hämta den.

Men det verkar som om byborna uppskattade sin lärarinna och gärna tog emot henne i sina hem. Linnéa skriver också att man brukade samlas på skolan, vilket är rätt så naturligt med tanke på att det var hela 30 kilometer till sockenkyrkan. Dessutom kan man tänka sig att skolans roll som samlingsplats blev viktigare under krigsåren. Och då det var fest samlades ortsborna naturligtvis i skolsalen. Men nu lämnar vi igen Linnéa för ett slag – nästa gång vi återvänder till Kvigos är det dags att ta del av skolårets festligheter.