Speciellt mycket Luciastämning blev det tyvärr inte under TV 2:s stora debatt på tisdagskvällen om ”tvångssvenskan” (detta bedrövliga ord för någonting som borde vara en självklarhet i ett tvåspråkigt land, att lära sig grunderna i det andra nationalspråket). Detta alltså trots att programmet också bjöd på en lokal Tammerforsisk Lucia, Lisa Forss. Kvällen blev ungefär som jag hade väntat mig den: en grundläggande, ”hård” tudelning, en dikotomi i betong s a s, vi som är för och de som är emot, eller tvärtom, beroende på vilken åsikt man råkar ha.
I den antisvenska gruppen en kärna av personer knutna till Suomalaisuuden liitto, på den prosvenska sidan en motsvarande kärna av svenska folkpartister. Trots den strikta uppdelningen fanns ändå tydliga ansatser till en uppluckring av detta ställningskrig som frågan om svenskans status i den finska grundskolan utvecklats till, en fråga som i förlängningen tycks bära på dystra aningar om en accellererad rörelse mot en nedkörning av svenskan som ett samhälls- och kulturbärande språk i Finland. Denna idealiserade gryning som den fennomanska tanken tycks bita sig fast i: det enspråkiga Finland, där ett språk höjer sig över alla andra och där svenskans status reducerats ytterligare. Den föreställningen låg som ett outtalat löfte/hot över allt det prat som kvällen bjöd på.
Debatten blir därmed intressant, menar jag, inte så mycket för de argument som användes – de argumenten har vi alla hört – både för och mot – tusen och åter tusen gånger. I vulgärversionen finns de antisvenska, jag vill inte ens kalla dem argument, utan ressentiment, känslor av illamående och hat som sprids på olika bloggar på nätet, nu också på den blogg som öppnats i samband med programmet. Det här var något som intressant nog också en av debattledarna/programmakarna, Jyrki Richt, med alldeles tydligt en viss obehaglig förvåning noterat.
Diskurserna som aktualiserades handlade om det gamla vanliga: att svenskan inte behövs i östra Finland (en karta lyckades rentav visa att en större del av Finland de facto beboddes av områden där den ryskspråkiga befolkningen var större än den svenskspråkiga) att svenskan är ett svårt språk för många finnar att lära sig, samt, via intervjuinserter, att en förmodad majoritet av finska ungdomar inte gillar att läsa svenska.
Kvällen fick alltså en starkt politiserad och ideologiserad prägel där dock några debattörer med mindre uttalad – eller en annan – ideologisk inriktning stack ut. Samtliga fanns i ett läger som inte kan klassas som vare sig entydigt finskt eller finlandssvenskt, utan som något slags mitt emellan: främst idrottsredaktören Kaj Kunnas, helt tvåspråkig, detsamma gäller Hbl:s chefredaktör Hannu Olkinuora, som var den ende som mer aktivt försökte lyfta fram den kulturella aspekten i debatten, också ekon magistern Fatbardhe Hetemaj och redaktören Päivi Storgård. Samtliga dessa skulle, i ett annat sammanhang, ha kunnat berätta mycket om livet ”på verkstadsgolvet” som tvåspråkig i republiken Finland.
Till sist en iakttagelse apropå det kulturella, som var märkligt frånvarande i debatten. Kanske var kulturens osynlighet också den ett uttryck för en diskurs, där finskt och svenskt definieras i termer av makt, mentalitet, klichéer om den andra, mer än i form av ”fönster” och ”broar”, utblickar, insikter, mötesplatser, översättningsbarhet, något som nu blev en mycket svagt ljudande ton i debatten.
Två röster jag kom att tänka på, som en undertext i min förståelse av kvällen: 1. Den finske skådespelaren Ville Virtanens påpekande i Kyrkpressen för någon vecka sedan, att ett Finland utan den svenskspråkiga kulturen vore liktydigt med en intellektuell lobotomi nationellt sett, och 2. litteraturvetaren George C. Schoolfields böcker om den finländska litteraturen och kulturen och inte minst då den svenskspråkiga delen därav. Hans böcker, som mig veterligen tyvärr finns utgivna enbart på engelska, är en rejäl antidot mot de banaliserade och förflackade inslag som alltför mycket fick prägla debatten i tv-studion.
När munhuggningen pågått i snart två timmar var det dags att lyfta fram en svensk symbol som gav kraftigare resonans än ljusspriderskan från samskolan i Tammerfors. De kämpande finlandssvenskarna 1944, de som var ”Framom främsta linjen”, så som de återgavs i Åke Lindmans film med samma namn. Patriotismen, detta att dö för fosterlandet, som ju redan Runeberg besjöng, blev alltså den ”sista”, kanske avgörande (?) räddningsplankan för det svenska i Finland.
