En grupp som befinner sig i gräns- och kontaktzoner som finlandssvenskarna – och före dem de svenskspråkiga finnarna – blir, som ett perspektivöppnande inlägg i dagens Vbl (31.5) skrivet av en kvartett kallad kollekviegruppen vid enheten för nordiska språk vid Vasa universitet, visar, något av en kategorisk anomali. Identitet och självbild har något slags koppling till projektion och stereotyp, klichér som av någon individ eller grupp kan placeras på gruppen i fråga. Men hur det här beroendet mellan de två sätten att förstå det finlandssvenska, kategorisera det  (inifrån och utifrån s a s, genom självförståelse eller projektion) egentligen går till, hur det uppstår och transformeras, det är någonting som för mig som (populär)kulturforskare är en helt central frågeställning. Kollokviegruppen från Vasa universitet visar på ett fyndigt, och typiskt finlanssvenskt, lätt självironiskt sätt hur stereotyper, ”stämplanden” av finlandssvenskar som svenska talande bättre folk, huggormar, gökungar, ankor, Muminfigurer m m går till och bidrar till ett slags kategoriförvirring.

Min tanke är att de här klichéerna också kan utgöra bränsle för en kollektiv självförståelse av det finlandssvenska där man genom en karnevalistisk strategi kan göra någonting positivt av det negativa. Redan hurrarrörelsen på 1970-talet och den hurrarrockdebatt som följde på den några år senare, med kulmen under första delen av 1980-talet, visar hur produktivt en sådan inversionsstrategi, ett sådant upp-och-nervändande av begreppen kan fungera.

För att komma åt ”det finlandssvenska” i all dess komplexitet, dess mångtydighet, dess långa och korta tidsintervaller, måste man, tror jag, gå in i ett närmare studium av en rad viktiga detaljer i mindre områden, mikrostudier, som kan ha att göra med – i fallet populärmusik – genrer, genrepreferenser, smakpreferenser, öppenhet för de större omgivande magnetfälten (Sverige, det finska Finland, den anglo-amerikanska populärmusiken), men också med finlandssvenska traditioner, skola, musikutbildning, kompisgäng, sätt att tala på och knyta ihop mer eller mindre lösa, tillfälliga, ibland mer bestående identiteter.  

Nyss hemkommen från en mycket givande kongress i Åbo på temat cultural histories: close readings, critical syntheses slog det mig hur igen en gång ett ämne som ser ut att ligga oerhört långt från det jag själv sysslar med kan visa sig innehålla viktiga nycklar som är användbara också för min egen forskning. Tänker speciellt på ett inlägg av en forskare från Oxford, Chuanfei Chin,som talade om marginaler och monster, med två exempel från revolutionstidens Frankrike, dels en grupp banditer (La bande d’Orgères) dels en provinsiell terrorist (Nicolas Guénot). De mönster av identifikation och kollektiv  självbild, både på makro- och mikronivåerna i samhället, som Chin skisserade upp är som jag ser det i högsta grad användbara också för studier av det finlandssvenska. Frågor om hur mikro och makro i de här fallen hänger ihop, dvs hur man kan tolka sambandet mellan den marginella gruppen/individen och det omgivande  samhället, var ämnet för inlägget. Chins utläggning baserade sig på den brittiska historikern Richard Cobbs beskrivningar av de två fallen i sin bok Reactions to the French Revolution, från 1972.