Under veckoslutet besökte jag för första gången Mariehamns litteraturdagar, som hölls för adertonde gången. I stadens bibliotek samlades stora skaror kulturfolk: bibliotekarier, kultursekreterare, journalister, men framför allt vanliga läsare. Kort sagt, de som anonymt bär upp kulturen, älskar skönlitteraturen och lockas av att få se sina favoritförfattare livslevande.

Årets tema var ”Godhet”, och det slog mig att redan publiken i viss mening utgjorde ett levande exempel på detta tema; här blomstrade en generös humanism, en genuin nyfikenhet på att dryfta livets stora frågor och att ta del av författarnas gestaltning av desamma. På lördagssupén satt jag mittemot ett gammalt par som rest över från Norrtälje – ”något i den här stilen finns inte i Sverige”, försäkrade de med en mun – och som satt och nickade igenkännande åt P. C. Jersilds barndomsminnen från 1940-talets Sörmland.

Det stora under de flesta kommit för att beskåda var Karl-Ove Knausgård, den 42-årige norrmannen som skrivit succén Min kamp i 6 volymer. Han var en reslig, stilig man, som stigen ur en riddarroman, och hans karisma gick inte att ta miste på: allvarsam och autentisk, någon som den goda publiken kunde spegla sig i. För andra särskilt minnesvärda framträdanden stod mångsysslaren Kalle Haglund – författare, ståuppkomiker, musiker, regissör – och skådespelaren Morgan Alling. Den kunnige kocken Michael Björklund – känd från tv-programmet Strömsö – presenterade den middag han tillrett på ett föredömligt fantasifullt sätt.

Om man saknade något var det kanske synpunkter på litteraturen som litteratur; skrivandet som hantverk, litteraturens medium, bibliotek, arkivering, m.m. Det som ligger många deltagares vardag närmast; fast kanske den är just den man vill glömma under en festlig tillställning som denna. Ordet ”läsplatta” hördes inte en gång, och man kan ju tycka att det är skönt att åtminstone för en kort stund rikta in sig på litteraturens existentiella spörsmål.

Mera kluven kan man vara till att litteraturen idag så långt handlar om att producera författaridentiteter. Här hyllas minsann inte litteraturen som kollektiv process – som inbegriper redaktörer, kritiker, bibliotekarier, forskare, lärare och läsare – utan författaren som ensam hjälte. Men inte heller den litteratur som ordnar sig efter andra principer än individens liv lyfts fram nämnvärt.

Jag hörde att det fanns deltagare som stördes av det kristna inslaget, bl.a. av den inledande gospelkören och den avslutande gudstjänsten. Så icke undertecknad, trots att han är utomkyrklig. Däremot kanske man kunde hålla i sinnet att vi – också författarna – är skapade i Guds avbild (och inte självskapade). En skeptisk stämma som Willy Kyrklunds satt jag också och tänkte på, den hade varit en fräsch motvikt. Han får här sista ordet (Om godheten):

”Och när daggmasken upphov sin stämma och sade: ’Jag kräver, Gud, att du är god, ty eljes tror jag inte på dig!’ då svarade Gud: ’Se, jag är god!”

Fredrik Hertzberg

Vetenskapernas natt på SLS för en vecka sedan, 13 januari. Experterna Anne Bergman, Pia Forssell, Christer Kuvaja, Yrsa Lindqvist, Henrik Meinander, Tom Moring, Mikael Reuter och Clas Zilliacus besvarade allsköns kvistiga frågor inför en månghövdad publik, omkring 70 personer.

Behållningen var stor, tyckte jag, man delgavs mycken information, men framför allt delgavs vi skilda personligheter och hur de förhåller sig till och levandegör den information de besitter.

Jag satt som säkerhetsventil vid en laptop för att Googla fram sådant som experterna eventuellt inte skulle ha svar på. Knappt att detta alls behövdes.

När den mesta informationen befinner sig på en armslängds avstånd, bakom ett musklick, blir allt det övriga mera värdefullt: temperamentet, engagemanget, förhållningssättet, men också begränsningen.

Begränsningen i positiv bemärkelse; inte okunskap, utan snarare framhållandet av gränsen mellan vad vi vet och inte vet, tveksamheten, visandet på vägen snarare än målet. Frågan är om inte allt detta också sorterar under begreppet information.

Att information och de sinnliga faktorer som påverkar vår inhämtning av den (ett tonfall, en min, ett skratt, en harkling, en betoning, en gest) är intimt förbundna – att de inte kan ersättas av en maskin eller ens en bok – torde väl inte minst publiktillströmningen senaste torsdag vittna om.

Alla delar vi upplevelsen av att tappa ett ord. Vi hade det på tungan, men så vips var det väck. Ju mer vi funderar, desto djupare ner i jorden begraver det sig. Sen ploppar det fram igen som en mullvad, när vi slutat gräva. Kanske efter en god natts sömn.

”Ju närmare vi begrundar ett ord, från desto större avstånd betraktar det oss”, anmärkte Karl Kraus.

Är det mullvaden som sitter och betraktar oss på tryggt avstånd?

De flesta av oss delar väl också den motsatta upplevelsen, av att tappa ett ords betydelse; vi använder ju ordet, men när det kommer till kritan är vi osäkra på den exakta betydelsen.

De flesta av oss, kanske inte alla.

Vem inte?

Redaktören.

Medan du sover sitter redaktören och vakar vid språkets utposter, övervakar ordens lexikaliska divergenser.

Medan du sover sitter redaktören och vakar vid språkets skattkista, full av terminologier och nomenklaturer.

När du hälsar god morgon kan vi i bästa fall upplysa dig om att ordet ‘morgon’ är besläktat med ordet ‘mörker’ och att ‘morgonstund har guld i mun’ egentligen kommer sig av en feltolkning av latinets aurora som ‘aurum in ora’, eller ‘med guld i munnen’.

Det visste du knappast.

Vi gjorde det inte heller.

Men vi tog reda på det.

Det gjorde inte du.

Därför behövs vi.

Jag har tänkt vidare på det jag dryftade i SLS-bloggen den 28 juni om skriftens plasticitet. Skriftspråket är inte naturligt för människan, det brukar jag säga för att trösta min dotter Matilda som har en släng av dyslexi; talet är, får vi tro, naturligt, däremot inte skriften. Människan har funnits i miljontals år, homo sapiens i 200 000, skriften bara i några tusen, det snillrika alfabetet lade fenicierna grunden till 1050 f.Kr. Tänker man evolutionsbiologiskt torde vår skrivförmåga inte ha haft särskilt lång tid på sig att prägla oss. Det latinska alfabetet – utvecklat i Rom utifrån det grekiska – motsvarar de svenska språkljuden ungefär lika väl som en kubistisk gitarr motsvarar en verklig, spelbar.

Men poängen är också, vilket man sällan tänker på, hur konstigt det är – onaturligt – att ett visuellt tecken överhuvudtaget kan avbilda ett ljud, är det inte lika konstigt som om vi försökte fånga ett landskap genom att sjunga en melodi? Fast det gör vi ju, och det kallas lyrik. (Att lyriken är äldre än prosan – mera naturlig – är f.ö. ytterligare ett intressant faktum som kastar ljus över bl.a. rytmens grundläggande roll i gestaltandet av världen.)

Allt detta nämner jag egentligen bara för att det tycks kasta ljus över hur vanskligt det ofta kan vara att i en mening enbart ändra på ett ord och ersätta det med ett annat, snarare än att skriva om hela meningen, eller åtminstone frasen. Det kastar ljus över det faktum att en lexikalisk – ordsiktig – förståelse av språket är präglad av skriften, av boktryckarkonsten, skulle man vilja tillägga, medan ett levande språk – ett gott skrivet språk – kräver en levande puls. Plasticiteten visar på språket som gest, som del av en handling. Det måste finnas en spontanitet i ansatsen, också om skriften sedan kräver sin egen arkitektur.

Gunnar Björling letade som diktare efter ”det enda ordet” men märkte: ”Det enda ordet är de tusen tusen ord, och inte stannar och inte flög förbi.” Vad är ett ord som stannar? Ordfyndet, det självtillräckliga ordet, det överraskande och slående ordet, menade den danske poeten Paul la Cour, är inte poesi utan äregirighet; det träder ut ur dikten och avbryter dess ström, vill bli beundrat. Poesin är rörelse. Men ett ord som flyger förbi? Tomt pladder, kallprat, eller det som sociologen Johan Asplund kallar asocial pratsamhet. En vägran att lyssna, framför allt, som kanske bottnar i social osäkerhet. Att en författare – redaktör – måste utveckla sitt öra tänker man inte alltid på. Hur läser en rikssvensk denna text? Men också: Hur läser du denna text? När jag skriver eller redigerar vänder jag mig inte bort, jag vänder mig till dig, till er, också när jag är som mest allen står jag på en scen. Det är detta som – ytterst – styr språkets plasticitet, ger språket liv och rörelse.

Som redaktör för Biografiskt lexikon för Finland har jag i flera år grunnat över hur finska meningar bäst omvandlas till svenska. Eftersom lexikonet till stor del bygger på text översatt från finskan och våra översättare enligt uppdrag och praxis översätter ordagrant faller det på redaktörens lott att åstadkomma en flytande svenska och en textmassa som står på egna ben. Vårt lexikon kan nämligen inte vara en blek kopia av något som har sitt egentliga liv någon annanstans, i moderverket Kansallisbiografia.

Det märkliga är hur väldigt få handböcker som skrivits om omvandling av finska till svenska. Mikael Reuters Översättning och språkriktighet utgör ett lysande undantag. Spridda anmärkningar kan man hitta här och där, det mesta om litterär översättning. Litterär översättning är dock en verksamhet som långt styrs av andra hänsyn än översättning av sakprosa. När det gäller den sistnämnda kan man fråga sig om inte mycket kunde systematiseras, rentav standardiseras. Till exempel syntaxen; möjligheterna är inte obegränsade, utan fördelar sig på vissa övergripande mönster (t.ex. förhållandet mellan sätts-, rums- och tidsadverbial).

En fruktbar metod för en redaktör som kört fast är att läsa ett stycke av den ordagrant översatta texten, lägga den åt sidan och formulera om stycket. Intressant nog är det rentav svårt att återge en otymplig mening med främmande syntax, den korrigeras av bara farten. Denna process följer samma logik som den mera övergripande dialektik mellan koncentration och distraktion som är så karakteristisk för redigering. Metaforen här är att lägga bort texten för att kunna se på den igen ”med friska ögon”, som om den inte tillät en alltför stark koncentration åt gången, alltför mycket fingrande. Ibland måste själva texten få ta en tupplur, och redaktören överraska den medan den ännu sover, innan den stiger upp och går sin väg. Om ett ord är lite som ett foto, är en mening lite som en filmtagning; den rör på sig, den har en utsträckning i tiden. Man kunde fråga sig om inte en redaktör ofta är mer förtrogen med just denna skriftens gäckande plasticitet än mången skribent.

Man misstar sig om man tänker sig att en redaktör framför allt bekymrar sig om ett vårdat språk eller språklig elegans. Det går djupare än så. En god, avspänd stil är ett resultat av en kamp med språket, inte ett löst påhängt element. Redaktören är dels en språkkämpe, dels en språkmoralist som ser till att överorden inte överröstar varandra, och dels en sjukgymnast som tillsammans med patienten övar upp en lätt och ledig gångart. Det enkla och lätta är just det svåra, vilket blir tydligt t.ex. när man har att göra med översättningar från finskan, där den finska syntaxen ständigt krånglar till varje svensk mening. Enligt min uppfattning borde betydligt mer systematisk uppmärksamhet ägnas just förhållandet mellan finska och svenska; vanliga fallgropar, frestelser och felaktigheter kunde bättre motas i grind om de klumpades ihop och försågs med varningsskyltar. Så att vi inte alla står ensamma på var sitt håll och tampas med samma svårigheter tills vi en vacker dag kapitulerar.

Fredrik Hertzberg
Redaktör, Biografiskt lexikon för Finland