von KNORRING, Frans Petter

(1792−1875)

Kyrkoherde, skriftställare

 

Frans Petter von Knorring var under 40 år kyrkoherde i Finströms socken på Åland. Han var en representant för det sena 1700-talets praktiska bildningstradition med dess strävan efter nytta i fysiokratisk anda. Han skrev artiklar och böcker i vitt skilda ämnen och startade Ålands första tidning. Sin livsuppgift fann han i skapandet av ett åländskt undervisningsväsen. Han grundade skolor och skrev läroböcker. Han gjorde även en språkvetenskaplig insats genom sina forskningar i fonetik. ”Ålands Chydenius” har blivit ihågkommen både som innovatör inom lantbruket och som pedagogisk visionär.

 

Frans Petter von Knorring växte upp i en stor syskonskara och undervisades till en början i hemmet, av föräldrarna och av privatlärare. Han kom från en släkt med militära anor, och blev tidigt genom föräldrarnas inverkan bekant med europeiska kulturströmningar och upplysningstidens tänkesätt. Han studerade vid flera universitet, Åbo, Uppsala och Dorpat under åren 1810–1818, och tillägnade sig kunskaper i teologiska ämnen, i matematik, astronomi och orientaliska språk. Under sin studietid inhämtade han också grundliga kunskaper om tidens etiska, kulturella och pedagogiska frågor och strömningar.

 

Efter studierna verkade von Knorring från 1817 som andra lektor i topografiska kåren vid Haapaniemi krigsskola, sedermera Finska kadettkåren och överflyttade med den till Fredrikshamn 1819. Han avlade präst- och pastoralexamen 1824 och utnämndes tre år senare till pastor vid kadettkåren med bibehållande av lektorstjänsten. Merparten av sitt liv tillbringade von Knorring dock på Åland som kyrkoherde i Finströms församling, en tjänst som han tillträdde 1834. För sina förtjänster erhöll han teologie doktors titel 1857 och utnämndes sex år senare till kontraktsprost för Ålands prosteri.

 

Beläst, idérik och ständigt verksam icke minst då det gällde skriftlig verksamhet fick von Knorring snart se en omfattande och mångsidig skriftlig produktion växa fram. År 1831 gav han ut en kortfattad svensk grammatik, ett resultat av hans intresse för filologi och hans verksamhet som lärare bl.a. i svenska vid kadettkåren. Han närmade sig språket även ur vetenskaplig synvinkel, men det stannade vid två mindre häften, av vilka det första från 1844 behandlar språkljuden i svenskan och innehåller iakttagelser som enligt senare språkforskare är förvånansvärt insiktsfulla för en autodidakt på fonetikens område. Under tiden i Fredrikshamn gav han ut flera andra arbeten, bl.a. ett om krigsmannaskolor i Finland och en karta över Gamla Finland. Hans främsta verk, Gamla Finland eller det fordna Wiborgska Gouvernementet från 1833, belyser Gamla Finlands historiska, etnografiska och språkliga särdrag, men innehåller även upplysningar om geografiska, ekonomiska och administrativa förhållanden. Boken intar fortfarande en central plats i forskningen rörande Gamla Finland och har också haft betydelse som modell för senare lokalhistoriska beskrivningar. Verkets andra del, som skulle innehålla en översikt av regionens historia utkom aldrig trots ingående förarbeten.

 

Som kyrkoherde på Åland arbetade von Knorring energiskt för upplysning bland allmogen. I början av 1830-talet befann sig det åländska samhället i en pressad ekonomisk situation, med seglationen på tillbakagång och ett outvecklat lantbruk. von Knorring försökte fästa myndigheternas uppmärksamhet på tillståndet bland allmogen och använde Finska hushållningssällskapet, vars korrespondent på Åland han varit sedan 1835, som ett slags remissinstans. År 1839 sände han in en beskrivning över Åland med upplysningar om land, folk och näringar och föreslog förbättringar av jordbruksmetoderna, skogs- och trädgårdsbruket, hantverket, fisket och sjöfarten. Inom alla dessa områden såg von Knorring goda utvecklingsmöjligheter genom uppmuntran och undervisning. Då hans skrivelser inte vann gehör inledde han reformarbetet på egen hand. Han bedrev själv jordbruk med försöksodling på den mark som hörde till prästgården i Finström. År 1859 utarbetade han ett betänkande om det åländska fisket som han sände till guvernören i Åbo och 1864 föreslog han att en lantbruksskola skulle inrättas på Åland för att upphjälpa situationen. I förslaget förespråkade han bl.a. fiskodling, någonting som skulle bli verklighet först ca hundra år senare.

 

von Knorrings största intresse var dock folkundervisningen. I början av 1840-talet diskuterades behovet av folkbildning och fasta folkskolor allmänt i pressen. Han deltog ivrigt i dessa diskussioner och formulerade ett program för hur skolväsendet borde organiseras. Redan 1842 presenterade han sitt ”Förslag till folkskolor”, men programmet, som är hans viktigaste teoretiska bidrag till folkundervisningen, utkom i bokform först 1857. Han ville förändra det åländska samhället i grunden, vilket skulle ske genom att näringarna utvecklades, något som i sin tur krävde en utbildning som stod öppen för alla. För kyrkoherden von Knorring var utbildningens främsta syfte dock att bilda människan som människa och som samhällsmedborgare. Undervisningen skulle omfatta sådana ämnen som allmogebefolkningen behövde i sin verksamhet, kunskapernas tillämpning i vardagen och träning i praktiskt arbete. Han underströk att eleverna borde få utveckla sina egna intressen men att de samtidigt borde styras in på ett yrkesval som bidrog till samhällsförändringen. Folkskolan skulle bestå av en obligatorisk ”bottenskola”, med fortsatt skolgång i ”ensaksskolor” där man läste ett ämne grundligt. ”Ståndsskolor”, d.v.s. fackskolor, skulle sedan sköta yrkesutbildningen och en högskola de akademiska studierna. I sitt skolprogram betonade von Knorring att också flick- eller fruntimmersskolor skulle inrättas – impulserna hade han troligen fått under sina forskningsresor i Gamla Finland, där flickskolor hade grundats i Viborg och andra städer från 1785 och framåt.

 

Sina idéer tillämpade von Knorring i praktiken. I avvaktan på beslut om allmän folkskolundervisning i landet startade han 1853 en folk-realskola med teknisk inriktning i Godby i Finströms socken. Året därpå kompletterades den med en navigationsskola, fröet till senare tiders sjöfartsskolor på Åland. År 1856 fick han tillstånd av senaten att inrätta en ”kvinno-folkslöjdskola” på Finströms gård i Pålsböle. Prosten von Knorring hade undervisning en dag i veckan i sina folkskolor – i geometri, lanthushållning, matematik, geografi och svenska. Eftersom det rådde brist på läromedel skedde en stor del av undervisningen muntligt. Själv skrev von Knorring bland annat en hushållningslära för blivande husmödrar, som utkom 1866. Landsbygdsbefolkningen hade en inte enbart en positiv inställning till dessa skolor och von Knorring måste kämpa mot både fördomar och förtal. Sedan statsstöd till privatskolor dragits in genom 1866 års folkskolförordning blev det en övermäktig ekonomisk börda för von Knorring att hålla undervisningen igång och skolorna stängdes 1867.

 

Nu behövde von Knorring en ny kanal för sin upplysningsverksamhet och 1868 grundade han vid 76 års ålder landskapets första tidning Åland, avsedd för allmogebefolkningen. Den mötte inte det intresse som von Knorring hade förväntat sig och kom ut med endast fem nummer. Under hela sin tid på Åland skrev han om pedagogiska frågor och om landskapets natur, näringar och befolkning i Åbo Tidningar, Åbo Underrättelser och Finlands Allmänna Tidning. Han stödde allt som kunde främja Ålands framåtskridande och ivrade för att landskapet skulle få en stad, vilket också blev verklighet då Mariehamn grundades 1861. Han var medlem av ett flertal både utländska och inhemska vetenskapliga och litterära samfund.

 

von Knorrings insats har till fullo uppskattats först under 1900-talet då åtskilliga av hans tidiga visioner kom att realiseras. I sitt skolpolitiska program, som var vidlyftigt, originellt och uppseendeväckande modernt, framhävde han folkskolans allmänbildande syfte, men han ansåg samtidigt att undervisningen borde ha en praktisk inriktning. Hans tankar om skolväsendet uppvisar stora likheter med målsättningen för det senare 1900-talets grundskola.

 

Petra Hakala

 

 

Frans Petter von Knorring. Född 6.10.1792 i Kumo, död 29.3.1875 i Finström. Föräldrar översten vid Björneborgs regemente Henrik Gustaf von Knorring och Renata Elisabet Blum. Gift 1820 med Ebba Helena Lybecker.

 

PRODUKTION. Svenska språkets rättskrifning och ordböjningar (1831); Krigsmannaskolor i Finland (1832); Charta öfver Gamla Finland (1832, omtryckt 1864); Gamla Finland eller det fordna Wiborgska Gouvernementet, 1:sta Afdelningen (1833); Språkforskningar. Första häftet. Språkljuden (Stockholm 1844); Förslag till folkskolor och ensaksskolor samt beskrifning af Ålands undervisningsverk (1857); Språkforskningar. Andra häftet. Skrifva, stafva och läsa (Stockholm 1857); Om Helsovård (1865); Inre hushållningslära (1866); Åland (1868, N:o 1−5). Artiklar i Åbo Tidningar, Åbo Underrättelser och Finlands Allmänna Tidning.

 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Frans Petter von Knorrings arkiv, Historiska och litteraturhistoriska arkivet, Svenska litteratursällskapet i Finland. S. Colérus-Nordlund, Frans Petter von Knorring, utvecklare av Ålands skolväsen. Skolhistoriskt arkiv 20 (1989); L. W. Fagerlund, Frans Peter von Knorring. Biografisk studie (1929); S-B. Kärkkäinen, Frans Peter von Knorring. Åländsk odling 52 (1992); P. Möller-K. J. Paulsen-G. von Knorring, Ätterna Knorring (2000); J. Paaskoski, F.P. von Knorring och Gamla Finlands historia. I trädgården, i biblioteket, i världen. Festskrift till Rainer Knapas. (2006); C. Remmer, Frans Peter von Knorring, Innovatör inom lantbruket på Åland. Åländsk Odling 52 (1992); O. Remmer, Frans Peter von Knorring 1792−1875. Pedagogisk visionär. Åländsk Odling 52 (1992).

 

Bildkälla: Museiverket

 

Upp