PAUL, Adolf

(1863–1943)

Författare, teaterkritiker

 

Adolf Paul är mest känd för sin nära bekantskap med berömdheter som Jean Sibelius, August Strindberg och Edvard Munch. Som författare gjorde Paul sin märkligaste insats under 1890-talet med några inträngande och utmanande berättelser om psykiska störningar, sexuella avvikelser och spektakulära brott; skildringar som bragte honom på kant med samhället. Senare skördade Paul dock stora framgångar både som dramatiker och som författare till historiska romaner och noveller. Från 1889 vistades han mycket i Tyskland, där han småningom bosatte sig. Under andra hälften av 1890-talet övergick han till att primärt skriva på tyska.

 

Är Adolf Paul en finländsk författare? Svaret har växlat med de litterära konjunkturerna. Mest finländare var Adolf Paul när han efter många år och betydliga framgångar i Tyskland var ”hemma” på besök. Decennier tidigare hade Pauls första böcker väckt protester i Finland. Då framhöll man att skandalförfattaren var en främmande fågel. Jac. Ahrenberg skrev 1896: ”Riktigt nog sakna hans böcker doften af ett fädernesland”. Omdömet skvallrar både om vilka förväntningar man då ställde på finländska författare och om Pauls mångbottnade nationella identitet.

 

Adolf Paul har kallats en nordisk-tysk kosmopolit och en svensk-finländsk-tysk författare. Svensk var han för att han föddes i Sverige och livet ut förblev svensk medborgare. Finländare blev han i och med att han flyttade till Finland som 9-åring och som vuxen tog starka intryck av vänskapen med Sibelius, Tavaststjerna, Edelfelt och Gallen-Kallela. Men Paul var även tysk. Släkten härstammade från Tyskland, där Paul bodde från omkring 30-årsåldern till sin död som 80-åring. Han var gift med en tyska och hans barn blev tyska. Därtill spelades hans dramatik flitigt på tyska scener, förutom att han i Tyskland uppnådde en bemärkt position både som teaterkritiker och som prosaförfattare.

 

Det var inte författare Adolf Paul skulle bli. Fadern satte sin son i Mustiala lantbruksinstitut, men den unge Paul spelade hellre piano och det var med musikerdrömmar han for till Tyskland 1889. Musiken övergav han dock snart för ett flitigt författande under 1890-talet. Adolf Paul debuterade med En bok om en människa, för vilken Herman Bang brutit vägen. Bang entusiasmerades av Pauls manuskript som han översatte, varefter förstlingsverket gick som tidningsföljetong i Köpenhamn 1891 och samma år även trycktes på originalspråket, som bok hos Bonniers. Förfarandet var inte unikt. Pauls berättelser var kontroversiella och det är karaktäristiskt att han ständigt måste byta förlag och att flera av hans texter nådde den svenskspråkiga publiken via omväger. Förutom av Bang fick Paul hjälp av bl.a. Arne Garborg och Knut Hamsun.

 

Liksom Bangs Haabløse Slægter är Pauls debutbok en naturalistisk utvecklings- eller snarare sammanbrottsroman. Bang marknadsförde En bok om en människa som en ung talangs stormande uppgörelse med sin uppväxtmiljö. Pauls hjälte sover symboliskt nog i en hård säng under en bild av Luther. Efter att ha blivit grundligt kuggad, krossar ynglingen i fullt raseri det förhatliga porträttet, varefter han far ”som en stormvind af och an genom rummet, skakande knytnäfvarna öfver hufvudet och nedslående tusentals osynliga Luthrar”. När han senare reser till Berlin blir han genast bergtagen av storstaden. Men småningom drabbas han av psykiska problem och ekonomisk misär och driver omkring med självmordsplaner. Berlin kring 1890 beskrivs med en skräckblandad förtjusning.

 

Modern är En bok om en människa framför allt i ekvationen mellan storstaden och romanens unge och osäkre protagonist. Summan blir en individ som fylls av impulser, men saknar en kärna. Med sina skildringar av ett instabilt jag mitt i stadsvimlet kan Pauls roman påminna om Knut Hamsuns Sult, som hade utkommit 1890.

 

Storstadsskildringarna från Berlin kontrasteras effektfullt i Åboromanen Herr Ludvigs (1893), som vittnar om hur lantlig Finlands gamla huvudstad då ännu kunde framstå. Paul har en lång beskrivning av torghandeln med hö- och halmlass och råmande kor.

 

Mellan de två romanerna gav Paul ut den märkliga novellsamlingen The Ripper (1892). Boken inleds med ett raljerande angrepp på lättskrämda kälkborgare och övergår i ett slags programförklaring. I stället för att blunda för livets skuggsidor skall man orädd se livet i ansiktet sådant det är ”framför allt i sina sjukdomsfall. Ty af sjukdomsfallen vinner man lärdomarne för helsan”. Sjukdom och förbrytelser ger följaktligen boken dess starkaste prägel. Den första berättelsen består av Jack the Rippers fingerade anteckningar. Den fruktade seriemördaren framställs som en galen vetenskapsman som förläst sig på Darwin och Nietzsche. ”Oedipus i Norden” berättar om hur en ung mans naturliga lidelser hindras av moraliska förbud. I stället utvecklar han och mamman en sjuklig passion för varandra. Tillsammans tar de livet av pappan/maken, men drabbas både av samvetet och av samhällets straff. Berättartonen är sträv och naturalistisk och tillämpningen av Oidipusmyten allt annat än klassisk. Pauls psykologiska analys skrevs nota bene fem år innan Freud kopplade ihop sina iakttagelser med Oidipusmyten.

 

The Ripper hänförde Strindberg, men var alldeles för djärv och beslagtogs av pressöverstyrelsen i Finland. Boken upplevdes som farlig inte minst för att Paul tillägnat ungdomen sin bok. Han framhöll att de unga utgör den ”enda verkliga frälsningsarmén”, för att de har kurage nog att försöka bringa missförhållandena ur världen: ”Ty ungdomen har inga traditioner, inga fördomar som binder sig – den kan handla hänsynslöst lika fullt som den bör det”. Frieriet till ungdomen utgjorde samtidigt ett angrepp på det ängsliga borgerskapet, som i det längsta försökte skydda sina döttrar och söner mot böcker som The Ripper. Paul svänger på argumentet att många moderna böcker ej kan ges till vem som helst; hans bok kan inte sättes i händerna ”på de sjuka, ledbrutna och krymplingar ej heller på de i kälkborgerlighetens fördomar förstenade”. Inskränkt borgerlighet jämförs således med olika handikapp.

 

Även Med det falska och det ärliga ögat från 1895 vittnar om periodens stora intresse för psykologi i allmänhet och psykiska störningar i synnerhet. Boken, som Paul har gett genrebeteckningen ”en reflexstudie”, utgörs av ett mönster av tvångstankar och labyrintiska upprepningar.

 

Rabulismen och frenesin som präglar Adolf Pauls författarskap under 1890-talets första hälft kan förknippas med hans vistelse i Berlin, som utgjorde ett dynamiskt kulturellt centrum. Hit kom ”alla” och här hade Paul tillfälle att umgås med August Strindberg, Edvard Munch, Dagny Juel, Stanislaw Przybyszewski och andra av tidens mest avancerade och disharmoniska andar. Bekant som han var med staden kom Paul att introducera Akseli Gallen-Kallela och andra finländare i Berlin och dess konstnärsmiljöer. Man svirade livligt, blev förtjusta och förbannade, drabbade samman och gjorde nidporträtt av varandra.

 

Adolf Pauls första, avantgardistiska böcker hade gjort honom mer ökänd än populär. Men 1898 upplevde Adolf Paul och Svenska teatern i Helsingfors en enastående publikframgång med dramat Kung Kristian den andre, iscensatt av författaren. I denna femaktare kommer Pauls livliga fantasi och eleganta replikkonst till sin rätt. Idag är det dock främst för dess musik av Sibelius som dramat är känt.

 

Adolf Paul hade flyttat till Tyskland och skrev främst på tyska, men en viss växelverkan förekom. Paul återanvände många av sina svenska berättelser och gav till exempel ut Oedipus im Norden und andere Erzählungen 1907. Många av de böcker han skrev på tyska utkom efterhand även i en svensk version. Den tyska delen av författarskapet är av synnerligen varierande karaktär. Intresset för myter och psykiska specialfall kvarstod, men Paul utnyttjade även sin talang att skriva livligt och populärt. Die Tanzerin Barberina (1915), om Fredrik den stores älskarinna, blev en storsäljare som gavs ut i mer än trettio upplagor. Den tyske forskaren Frank Westenfelder har konstaterat att populärlitteraturen snabbt ställde sig i krigspropagandans tjänst. Ett av de exempel han lyfter fram är Pauls roman. Han pekar på hur Barberina erfar dekadensen i Frankrike och penningbegäret i England, men först i Tyskland upplever idealism och storhet. Med manuskript av Paul blev berättelsen om Barberina film 1919–1920. En stumfilm av Strindbergs Kamraterna gjordes även 1919, efter ett manus av Paul och med Harriet Bosse i den kvinnliga huvudrollen.

 

År 1915 gav Paul ut en bok om Strindberg både på tyska och svenska. Särskilt i den större och omarbetade versionen från 1930, Min Strindbergbok, har verket blivit en klassiker i den omfattande litteraturen om Strindberg. I början av bekantskapen var Paul och Strindberg mycket goda vänner, men relationen blev snart inflammerad. Än värre blev det när båda samtidigt försökte slå igenom på scenerna i Tyskland och när Paul som sträng teaterkritiker befattade sig med kollegans alster. Som dramatiker upplevde Paul själv åtskilliga stora succéer i Tyskland, men även där hade han problem med censuren.

 

Värd att omtala är den samling historiska noveller Krönta och okrönta rebeller med Kristian II, Voltaire och Napoleon som tre av huvudpersonerna, som gavs ut på svenska 1931. En ”psykologisk historieskildring av mycket hög klass” skrev Erik Ekelund. Främst vittnar boken ändå om vilken rolig och färgrik berättare Paul kunde vara. I Profiler (1937) minns författaren den långa rad av kända personligheter han själv hade känt.

 

Adolf Paul stannade i Tyskland livet ut och dog under pågående världskrig i Berlin 1943.

 

Arne Toftegaard Pedersen

 

 

Georg Wiedersheim-Paul, Adolf Paul, född 6.1.1863 i Bromö, Sverige, död i oktober 1943 i Berlin. Föräldrar affärsmannan Alfred Fredrik Wiedersheim-Paul och Hedda Charlotta Cecilia Blix. Gift 1897 med Nathalie Brehmer.

 

PRODUKTION. En bok om en människa (1891); The Ripper (1892); En saga från ödemarken (1895); Kung Kristian den andre (1899); Die Tanzerin Barberina (1915, på svenska 1924); Min Strindbergbok (1930).

 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Ekelund, Finlands svenska litteratur II (1969);

Finlands författare 1809–1916. Red. Maija Hirvonen (1993); G. Ollén, Strindbergs dramatik (1982); F. Westenfelder, Genese, Problematik und Wirkung nationalsozialistischer Literatur am Beispiel des historischen Romans zwischen 1890 und 1945 (1989).

 

Upp