JANSSON, Jan-Magnus

(1922–2003)

Minister, chefredaktör, professor

Jan-Magnus Jansson blev känd som forskare och professor i allmän statslära, och som expert på Finlands efterkrigstida utrikespolitik. Han valdes till ordförande för Svenska folkpartiet och verkade under senare delen av sitt aktiva liv som chefredaktör för Hufvudstadsbladet. Hans vetenskapliga och skönlitterära produktion uppvisar en osedvanlig bredd.

Jan-Magnus Jansson var infödd helsingforsare. Han gick i Svenska normallyceum och var klasskamrat till bland andra minister Kristian Gestrin, lagstiftningsrådet Lars Dufholm och kanslichef Kurt Westerholm. Han blev student den sista fredsvåren 1939 och började därefter studera statsvetenskap och humaniora vid Helsingfors universitet. Efter kriget avlade han filosofie kandidatexamen 1946 och disputerade 1950 på en avhandling om Hans Kelsens statsteori. Olympiaåret 1952 utnämndes han till docent i allmän statslära vid Helsingfors universitet, och redan 1954 blev han – endast 32 år gammal – utnämnd till professor i allmän statslära vid samma universitet.

Sin vetenskapliga gärning har Jansson utfört på statslärans område. Många av hans verk har blivit politologiska klassiker, t.ex. Grundlagsutskottets funktioner (1954), Studier i finländsk politik (1968), Politikens teori (1969) och Från splittring till samverkan (1992). Jansson gjorde också karriär inom universitetsförvaltningen, först som prodekanus för statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet 1957–1963 och sedan som dekanus vid samma fakultet 1971–1972. Som etablerad rikspåverkare valdes han 1985 till kansler vid Åbo Akademi, ett uppdrag som han handhade till 1990.

Redan tidigt i sitt liv gick Jan-Magnus Jansson in i politiken, vilket var naturligt med tanke på att just politiken var hans eget forskningsområde. Han var medlem av Nyliberala studentförbundet 1954–1957 och verksam inom Statsvetenskapliga föreningen, först som medlem och vice ordförande och 1956 som ordförande. Vid den partidag Svenska folkpartiet (sfp) höll i Kristinestad 1961 framträdde Jansson som aktiv motståndare till den s.k. Honkafronten mot Urho Kekkonen i presidentvalet. Han ställde upp som kandidat för sfp i elektorsvalet 1962 och valdes till elektor för president Kekkonen. Som en följd därav invaldes Jansson samma år i sfp:s centralstyrelse, där han de fyra första åren verkade som vice ordförande tills han år 1966 blev ny partiordförande efter professor Lars-Erik Taxell. Valet skedde inte med acklamation, för högern med under ledning av riksdagsman Georg C. Ehrnrooth ställde upp en egen kandidat, fil.mag. Viktor Procopé. Ur omröstningen gick dock Jansson som klar segrare.

Jan-Magnus Jansson var ordförande för sfp till år 1973, då han efterträddes av Kristian Gestrin. Som partiordförande framstod Jansson som en sammanhållande kraft, en ledare som genom kompromisslösningar sökte jämka mellan de olika åsiktsgrupperingarna inom partiet. Redan innan han valdes till partiordförande hade Jansson åren 1964–1966 fungerat som ordförande för Paasikivi-samfundet, ett uppdrag som underströk hans stora betydelse som garant för Finlands utrikespolitiska linje. Att denna erkänsla inte bara berodde på Janssons goda förbindelser med president Kekkonen framgår av det faktum att han senare på nytt verkade som ordförande för samfundet åren 1975–1985. Åren 1973–1974 var Jansson handels- och industriminister i Kalevi Sorsas första regering. Janssons politiska karriär nådde sin höjdpunkt i valet av Kekkonens efterträdare år 1982, då han själv var uppställd som presidentkandit för sfp.

Som politiker gav Jansson alltid Finlands utrikespolitik, den s.k. Paasikivi-Kekkonen linjen, sitt fulla stöd och etablerade sig som expert i försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Det faktum att sfp under hela Kekkonens presidenttid, till skillnad från t.ex. samlingspartiet, ansågs acceptabelt som regeringsparti var i hög grad den liberalt sinnade Janssons förtjänst. Redan i unga år drev han på en uppslutning kring Finlands nya utrikespolitiska inriktning i Nyliberala studentförbundet. Han skrev ett otal artiklar om saken, vilka även uppmärksammades av Urho Kekkonen som efter presidentvalet 1956 tog kontakt med Jansson. Den sistnämnde tillhörde, tillsammans med de forna klasskamraterna Lars Dufholm och Kurt Westerholm, också den informella diskussionsklubben "Victorias husarer", som samlades på restaurang Victoria. Det var ur denna krets Paasikivi-samfundet växte fram. Inom rikspolitiken arbetade Jansson som partiordförande för ett aktivt mittensamarbete med centern och liberalerna.

Hans mittenideal föranledde honom också att i presidentvalet 1988 uttala sitt stöd för centerpartiets Paavo Väyrynen, medan majoriteten av sfp:s anhängare stödde den sittande presidenten Mauno Koivisto. Janssons relationer med president Koivisto var inte de bästa efter det att presidenten 1982 inte hade godkänt Jansson som utrikesminister i Sorsas regering. Senare profilerade sig Jansson som en moderat kritiker av Europeiska unionen och framhöll att jordbrukets framtid är en ödesfråga också för den finlandssvenska befolkningen.

Det stora förtroende som Jan-Magnus Jansson gavs i politiken kom också till synes i hans uppdrag som ordförande i många parlamentariska kommittéer, bl.a. i 1970-talets tre försvarskommittéer. Han ingick i kommittén för utvandrarsamarbete 1977–1978, i Statens skärgårdsdelegation 1975–1984, var medlem av revisionskommittén för statsförfattningen 1982–1983, av Ålandskommittén 1981–1987 o.s.v. Bland hans övriga uppdrag kan nämnas att han var styrelsemedlem i Samfundet Folkhälsan från 1982 samt dess viceordförande från 1996, i Stiftelsen för utrikespolitisk forskning 1959–1985. Han var medlem av Statens freds- och konfliktsforskningskommission 1966–1970, av Finlands Unesco-kommission 1969–1974 samt av Nordiska kommissionen för internationell politik 1973–1975. På vetenskapens område kan nämnas uppdraget som ordförande i Finska Vetenskaps-Societeten år 1979 samt medlemskapet i Internationella kommittén för dokumentation av socialvetenskaperna. Han var även 1952–1979 medlem av styrelsen för Svenska litteratursällskapet i Finland. Inom näringslivet medförde uppdraget som handels- och industriminister bl.a. medlemskap av förvaltningsrådet i Outokumpu 1973–1988.

Politikern och vetenskapsmannen Jan-Magnus Jansson slog år 1974, 52 år gammal, in på en ny bana, tidningsmannens. Han utnämndes nämligen detta år till chefredaktör för Hufvudstadsbladet, en post som han besatt till sin pensionering i mars 1987. Detta var dock inte en helt ny erfarenhet för Jansson, som åren 1959–1966 hade varit chefredaktör för tidskriften Nya Argus, och 1947–1974 ingick i dess redaktion. Under sina år som chefredaktör för den ledande svenska dagstidningen i Finland utmärkte sig Jansson speciellt för sina briljanta och djuplodande ledande politiska artiklar, vilka bl.a. renderade honom Suomen Kuvalehtis journalistpris år 1983. Andra pris som tilldelats honom är Svenska litteratursällskapets Tollanderska pris 1993 och Svenska akademiens Finlandspris samma år.

Professor Jan-Magnus Jansson publicerade ett oerhört stort antal såväl vetenskapliga som skönlitterära skrifter, sammantaget minst 2500 böcker, antologibidrag, artiklar, dikter, noveller o.s.v. Sitt författarskap inledde han som 15-åring 1937 och det pågick fram till hans bortgång, år 2003. Statsvetarens och politikerns förflutna som poet kom i viss mån i skymundan för det vetenskapliga och politiska skriftställeriet, men diktsamlingarna Morgon och uppbrott (1944) samt Enskild (1952) är särskilt förtjänta att nämnas.

Jansson promoverades till juris hedersdoktor vid Helsingfors universitet 1990, och till politices hedersdoktor vid Åbo akademi 1993. Han tilldelades också flera andra betydelsefulla höga utmärkelser, såsom Storkorset av Finlands lejons orden.

Lars-Folke Landgrén

Jan-Magnus Jansson, född 24.1.1922 i Helsingfors, död 29.11.2003 i Helsingfors. Föräldrar professorn, medicine- och kirurgiedoktorn Carl-Gösta J. och Anna Elisabeth Kuhlefelt. Gift 1948 med Kerstin Beata Maria Edgren 1948; 1970 med Ingrid Marita Elisabet Hausen, 1976 med pol. mag. Siv Anna-Lisa Dahlin.

PRODUKTION. Morgon och uppbrott. Dikter. (1944); Hans Kelsens statsteori mot bakgrunden av hans rättsfilosofiska åskådning (Akad. avhandling 1950); Enskild. Dikter (1952); Frihet och jämlikhet. En studie över den politiska demokratin (1952); Grundlagsutskottets funktioner vid riksdagarna 1932–1952 (1954); Politikens teori (1969); Ledare. Ett urval ledande artiklar i Hufvudstadsbladet 1974–81 (1981); Från splittring till samverkan. Parlamentarismen i Finland (1992); Tidiga möten. Litteratur och politik från 30-tal till 60-tal (1996); Från regeringsformen till grundlagen (2000). Se vidareJan-Magnus Janssons tryckta skrifter 1937–1996 (1997).

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Allardt & R. Friberg & P. Stenbäck & B. Stenström, Jan-Magnus Jansson: ett multiporträtt (1989); G. von Bonsdorff, Kriser och välfärdsbyggande: Urho Kekkonens första presidentperiod. 1956–1962 (1997); H. Ekberg, Kriser och välfärdsbyggande. Svenska folkpartiet V:2 1962–1970. 1997; Jan-Magnus Jansson, 60. Hufvudstadsbladet 24.1.1982; J.-M. Jansson, Tidiga möten: Litteratur och politik från 30-tal till 60-tal (1996); Jan-Magnus Jansson: poet, professor, politiker. Spegeln 1/1979; B. Reuter, Svenska normallyceum i Helsingfors. Matrikel 1864–1974. III. 1984; J. Stormbom, Ny- och närdemokratins man: Några centrala teman hos Jan-Magnus Jansson. Finsk Tidskrift 10/1981; Svenska folkpartiet 1906–1981: Svenska folkpartiets centralstyrelse (1981); J. Suomi, Taistelu puolueettomuudesta. Urho Kekkonen 1968–1972 (1996).

Bildkälla: Kalevi Hujanen, Uuden Suomen kuva-arkisto

Upp